När stöd blir stress – familjer med många professionella kontakter
Familjer som befinner sig i en svår livssituation kan ha kontakt med flera olika professionella samtidigt. Det kan handla om socialtjänst, skola, elevhälsa, BUP, primärvård, familjebehandling, habilitering eller andra stödinsatser. Varje verksamhet kan ha ett viktigt uppdrag och vilja hjälpa familjen på bästa sätt. Ändå kan helheten ibland bli tung för familjen att bära.
Paradoxalt nog kan en familj få mer stöd men samtidigt uppleva mer stress.
Det beror inte alltid på att stödet är fel eller att de professionella brister i engagemang. Ofta handlar det om att flera insatser pågår parallellt utan att någon riktigt håller ihop helheten. Föräldrarna kan behöva återberätta samma historia gång på gång, hålla reda på mötestider, föra information mellan olika verksamheter och försöka förstå vilka råd som gäller. Ibland får familjen dessutom olika besked från olika håll.
Det som är tänkt att avlasta riskerar då att bli ännu en belastning.
Organisatorisk stress i familjen
När en familj har många professionella kontakter kan vardagen fyllas av möten, telefonsamtal, mejl, uppföljningar och beslut. Föräldrar kan behöva bli samordnare i sitt eget ärende, samtidigt som de redan är pressade av oro för barnet, konflikter i familjen, ekonomisk stress eller egen psykisk belastning.
Detta kan skapa det man kan kalla organisatorisk stress. Det är stress som inte främst kommer från familjens inre problem, utan från svårigheten att navigera mellan olika system.
Föräldrar kan till exempel behöva svara på frågor som:
Vem ska jag kontakta först?
Vem ansvarar för vad?
Vilken information får delas?
Vilket råd ska vi följa?
Vad händer om vi missar ett möte?
Vem ser hela bilden?
När dessa frågor blir otydliga kan familjen uppfattas som passiv, svår att nå eller bristande i motivation. Men ibland handlar det snarare om att familjen är överbelastad av samordningsansvar.
När föräldrar uppfattas som svåra – men egentligen är trötta
I professionella sammanhang talas det ibland om att föräldrar inte följer planeringen, uteblir från möten eller inte gör det som har överenskommits. Det kan naturligtvis finnas många orsaker till det. Men en viktig fråga är om vi ibland misstolkar organisatorisk trötthet som bristande vilja.
En förälder som har berättat samma sak för fem olika personer kan framstå som kortfattad eller avvaktande. En familj som fått motstridiga råd kan verka tveksam eller ifrågasättande. En vårdnadshavare som inte återkopplar kan vara så upptagen av akuta vardagsproblem att nästa telefonsamtal känns övermäktigt.
Det betyder inte att ansvar ska tas bort från familjen. Men det betyder att professionella behöver vara uppmärksamma på hur mycket samordningsarbete familjen förväntas bära.
Fyra viktiga frågor
För att minska risken att familjens situation missförstås kan fyra frågor vara särskilt hjälpsamma i samtal och samverkansmöten:
Vilka professionella är involverade runt familjen?
Denna fråga hjälper både familjen och de professionella att få en överblick. Ibland visar det sig att fler aktörer är inblandade än någon först trodde. När kartan blir tydlig blir det också lättare att se var ansvar överlappar eller saknas.
Vem upplever ni har helhetsbilden?
Det är inte säkert att den som formellt har samordningsansvar också upplevs ha helhetsbilden av familjen. Genom att fråga familjen får man veta om de känner sig hållna av systemet – eller om de själva upplever att de måste hålla ihop allt.
Finns det råd från olika verksamheter som motsäger varandra?
Motstridiga råd kan skapa stor osäkerhet. Skolan kan betona närvaro, vården kan betona återhämtning och socialtjänsten kan fokusera på struktur i hemmet. Alla perspektiv kan vara rimliga, men familjen behöver hjälp att förstå hur råden ska vägas samman i praktiken.
Vilken samordning skulle göra störst skillnad för er just nu?
Denna fråga flyttar fokus från allmän frustration till konkret avlastning. Kanske behöver familjen en tydlig kontaktväg, färre möten, gemensamma möten i stället för separata, skriftliga sammanfattningar eller att en professionell tar ansvar för informationsöverföring.
Från fler insatser till bättre samordning
När en familj har stora behov kan lösningen ibland bli att fler aktörer kopplas in. Det kan vara nödvändigt. Men fler kontakter innebär inte automatiskt bättre hjälp. För familjen är det ofta samordningen som avgör om stödet känns hjälpsamt eller överväldigande.
En central fråga bör därför vara:
Vad behöver familjen slippa samordna själv?
Det kan handla om att en professionell kallar till gemensamt möte, att ansvarsfördelningen skrivs ner, att alla aktörer utgår från samma mål eller att familjen får en tydlig sammanfattning efter varje möte.
När stödet samordnas bättre kan familjen lägga mer kraft på förändring och mindre kraft på administration.
Familjens mål i centrum
I samverkan finns en risk att varje verksamhet formulerar sina egna mål utifrån sitt uppdrag. Skolan har sina mål, socialtjänsten sina, vården sina och familjebehandlingen sina. Men för familjen behöver stödet hänga ihop.
Därför bör samverkan ofta börja med frågan:
Vad är viktigast för familjen just nu?
Det betyder inte att professionella ska avstå från sina bedömningar. Men familjens egen upplevelse behöver vara en tydlig del av planeringen. Annars finns risk att insatserna blir korrekta var för sig men svåra att leva med tillsammans.
Att se systemet runt familjen
Ett systemiskt perspektiv innebär att vi inte bara tittar på individen eller familjen, utan också på sammanhanget runt dem. Ibland finns problemet inte enbart i familjens sätt att fungera, utan i samspelet mellan familjen och de professionella systemen.
Om en familj missar möten kan frågan vara: Har de för många möten?
Om föräldrar inte följer råd kan frågan vara: Har de fått motstridiga råd?
Om familjen verkar uppgiven kan frågan vara: Har de upprepat sin berättelse för många gånger utan att något förändrats?
Den typen av frågor kan hjälpa professionella att se mer nyanserat på familjens situation.
Avslutning
Familjer med många professionella kontakter behöver ofta omfattande stöd. Men stödet behöver vara begripligt, samordnat och möjligt att hantera i vardagen. Annars riskerar insatserna att skapa ytterligare stress.
När professionella ställer frågor om helhetsbild, ansvarsfördelning och samordning kan viktiga problem synliggöras. Det kan också minska risken att föräldrars trötthet eller frustration feltolkas som bristande motivation.
God samverkan handlar därför inte bara om att fler aktörer möts. Det handlar om att familjen ska slippa bära hela samordningsansvaret själv.
När systemen runt familjen fungerar bättre får familjen mer kraft över till det som stödet egentligen är till för: trygghet, relationer och förändring.
